-Jag vet inte om jag vill sluta med tutte och snutte nångång! säger lillan och gråter sitt allra ynkligaste gråt.
-Men hur länge ska du ha dem då? frågar jag.
-Tills jag blir stor... tills jag slutar sova i din säng...
I 9 år till då vill säga...för det är ju klargjort sen tidigare.
03 maj 2007
Separationsångest?
Upplagd av Jessica kl. 19:19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 har en åsikt:
Det är inte lätt att rycka ifrån dem deras allra käraste ovanor... Man känner sig så grym.
Ett annat exempel på separationsångest är min son, som aldrig ska gifta sig och skaffa barn, utan bo med mig hela livet. Och tanken på att jag skulle dö före honom får honom att börja gråta...
Jag har separationsångest åt andra hållet. Min lilla, snart 18, får inte flytta. nänä, då blir det för tomt hemma. Den äldsta flyttade precis och det gjorde ont. Nästan som sammandragningar. Igen.
Hi hi.. men man vänjer väl sig.
Små barn, små problem.. stora barn, stora...problem..
Ha en trevlig helg!
Annika: Hon fyller ju 5 nu i sommar. Hur länge ska jag låta henne hållas? Grym är ju bara förnamnet. ;)
Tanken på att bli lämnad själv måste ju vara hemsk när man är liten, stackars gossen! Minns själv hur det var med tvillingarna och deras funderingar.
Att han inte vill gifta sig och flytta från dig, den karamellan kan du ju suga på så länge den räcker. ;)
lilltanten: Du får antingen se till att få en liten sladdis, eller så skaffa hund. ;)
Men tänk vilken känsla ändå att se dem ha förmågan att klara sig själva. Men jag tror dig när du säger att det känns i livmodern, navelsträngen ska ju trots allt klippas.
;)
Nä nä inga mer barn (det har vi löst) och ingen mer hund. Jag får vänja mig. Det är tacken för allt, att se de flyga iväg på egna vingar. Nu börjar ju livet om på nytt. För mig och mannen!
Skicka en kommentar