Jag har EN fobi. Ja, en fobi värd att nämna i alla fall.
Getingar.
Som barn hade vi på kallvinden ett getingbo som avlade fram killer machines på löpande band. Mamma dammsugade huset flera gånger om dagen för att det låg döda getingar överallt. Tillslut fick jag och min bror flytta in madrasserna i deras sovrum, pga invasionen i vårt.
Det gick så långt att ingen annan än byns fyllo vågade sig upp på vindan. Iklädd skoteroverall och intergralhjälm, och förmodligen med en 75:a renat, klättrade han upp. Vad som hände där uppe har jag få men starka minnesbilder av. Som han skrek! Skrek och slogs för sitt liv. Jag blundade, höll för mina oskyldiga barnaöron och bad.
När första sopsäcken med 2 bon i kom nerför stegen, mådde jag illa. Dels av ljudet av hundratals uppretade getingar, instängda i en svart plastsäck. Dels av svadan som kom innifrån den nu immiga hjälmen.
Mullret på vindan steg. Ångor började sippra ut över kanten på luckan. Om det var spritångor eller radar vet jag inte, men någon effekt på getingarna hade den inte. Nu skakade hela huset. Med ett brak kom en stirrögd man, med röda sticksår bakom visiret, nedför stegen. Bakom sig släpade han en säck som tycktes leva. Han hade hittat moderskeppet.
Nu sprang jag. Jag sprang så fort mina barnaben kunde. Kanske var det säcken jag ver mest rädd för, kanske var det den galne mannen som var alldeles uppsvullen i ansiktet av getingstick. Jag minns att jag kunde se ett par getingar hovra inne i hjälmen, fast beslutna att ta kål på inkräktaren.
Han överlevde.
Nu har vi ett getingbo här hemma. På bron. De verkar ha ätit anabola, för de är stora som hus och har en vildsint blick. Det är fruktansvärt. Jag flyttar snart!
Andra bloggar om: fobier, getingar
07 juni 2007
Fobi
Upplagd av Jessica kl. 20:58
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 har en åsikt:
Hu, vilken skräckis!
Ytterligare en sak gemensamt. Jag har i princip bara en enda fobi, och det gäller just getingar.
Det räckte att bli stucken två gånger som liten för att lägga sig till med det, kan jag upplysa om.
Ja, usch! Äckliga är de.
*ryyser*
Usch! Vilket hemskt minne och inte konstigt att du är rädd. (Men du skriver bra och underhållande). Har ni något fyllo där i byn nu, som kan komma förbi? Nä, skämt åsido, stackars dig.. hoppas ni får bort dem snart.
Kram
Nä, hahaha, inget fyllo som jag har hjärta att skicka upp! Jag tror det blir knepigt. Det verkar som om boet sitter nånstans i utrymmet mellan brotaket och balkonggolvet.
Jsg går mest via altanen numera, kan tilläggas.
kram på dig med
Stackars Dixie
Förresten vet du att bi firar jul nu...
för nu är ju julen för-bi!
Usch, den var gammal, den.
Jag har en liten figur i min blog som väldigt gärna vill träffa dig där.
Hälsningar
Ian
Ian, den v a r dålig! ;D
Men jätteroligt att du fått in några rader! Och lille Angus är ju bedårande. Skulle alla bin se ut så, tror jag att jag skulle ha en egen farm. ;)
Du Dixie...Dina blueprintsbin var inne i Ians blog och flygde runt å såg arga ut.. Men när ja spände mina muskler å hotfullt rynkade på mina ögonbryn (har ja fresten sånna?)
ja då stack dom, stack iväg alltså, inte stack med gaddarna, de vågade dom inte nä.
Säg om du tyckte ja var modig, va?
kom å se själv du.
Lille Angus Bi
Skicka en kommentar