I dansens virvlar.

Jag gillar att dansa. Foxtrot, vals, ja styrdans helt enkelt. Fysisk kontakt, rytm, takt och olika tempo. Att få följa någon som kan föra utan att vara burdus och klumpig i sina rörelser. Någon som talar om, i exakt rätt ögonblick med sitt kroppsspråk, när snurren eller dubbelstegen kommer, när man ska förflytta sig några extra steg till höger, ta flera flytande steg bakåt och avsluta med en serie om ett par korta steg på stället.

Tänk dig att du dansar med en man som är stadig på hand, har egen god balans och förmågan att be dig vända när du står på rätt ben. Har du då själv förmågan/förutsättningarna och viljan att följa i rörelserna så känns det som att sväva i vinden. Man känner sig vacker, stolt och graciös.

Tänk dig nu att du dansar med en man som är slapp i sin kroppshållning, som inte har egen balans och som med kroppen säger höger, men som svänger vänster. Det känns ofta i sådana fall som om man blir bruten mitt itu, man stapplar hit och dit och dansen blir inte direkt angenäm. Man känner sig klumpig och oföljsam. Ofta irriterad över behandlingen.

Sådana gånger önskar jag att även kvinnor `fick´föra!

Men hur var det då med dominans?
Får kvinnor tala om för män i vilken riktning och tempo de ska röra sig?
Då flyttar vi ju på dem!