Vilka människor!

Första veckan av semestern tillbringades i Chiang Rai. En "liten" stad enligt vår thailändske vän B, för där bor det bara 1,5 miljoner människor. Se där! I min by, där jag växte upp bor det 15 människor.

Vilket otroligt folk de är! Vänliga, glada, pratsamma och totalt oblyga. Var vi än gick så blev vi varmt mottagna och de hälsade glatt. Den som efter ett tag tyckte att det blev lite jobbigt var lillan. Det lilla hår som hon lyckats spara ihop under 4.5 år är än så länge ganska ljust, och det fashinerar thaifolk.



De vill ju i motsats till oss västerlänningar vara ljusa i hår och skinn, så det tog alla tillfällen i akt att känna på lillans hår och bleka barnaarmar. Efter 4 dagar sa hon, '-Det är jobbigt att vara så här gullig!' Ingen blygsel där inte.


Av allt vi hann med där uppe; elefantridning, besök i kungamoderns fantastiska trädgård, en dag i The Golden Triangle, ett besök på Thailands norraste punkt mm, så var den mest minnesrika dagen när vi hälsade på hos B:s lärarinna som driver ett barnhem, samt hos B:s föräldrar.


Att få komma hem till dem och få det mottagande vi fick går inte att beskriva i ord. Innan jag hunnit ur bilen hade hon tagit min hand, och ledde mig vänligt men bestämt in i huset. Där fick jag kramar och klappar. Eller, hon strök mig på armar och rygg, och fullkomligt strålade.







Fast de inte förstår ett ord engelska så visade de oss runt byn och på deras arbetsplats.










Hos grannarna blev det ännu mer klappar och skratt, och man kände sig välkommen på ett sätt som man sällan får uppleva i Sverige.


Dit kommer vi att fara igen, och förhoppningsvis kunna stanna längre!