Skrattsjuka?

Det är långt mellan gångerna, men när det väl händer så känns det väldigt befriande. Kraften i det totala asflabbet kan tydligen väcka ett helt hus!

Jag gick i säng sist av alla. Min man hade tagit upp nästan hela sängen, så när jag la mig så rymdes inte min rumpa. Eftersom vi var i sommarstugan så låg min svärfar på en madrass med lillan nedanför vår säng. Han skulle egentligen sova på soffan, men vi hade suttit uppe för att se en film, så han la sig hos lillan tills soffan blev ledig.

Nåväl, svärmor kom in och skulle väcka svärfar, och då låg jag där med min rumpa en bra bit utanför sängkanten. Jag började småfnissa och täkte ut de värsta scenarier om vad svärfar skulle se om svärmor tände lampan. Snart så eskalerade mitt skratt under täcket.
Och ni vet ju hur det är då man vill, men inte får skratta.

Jag försökte verkligen att hålla mig. Jag lovar! Men när det börjar bubbla i magen och krampen börjar komma så... det går inte!

Med ett frustande läte i höstnatten så spottade jag min man rakt i ansiktet. Han började i sin tur skratta, för han hade väl känt vad som komma skulle. De äldsta barnen som låg i vår säng satte sig yrvaket upp och trodde först att jag grät. Och det gjorde jag nästan. Till slut så kom svärmor tillbaka från soffan, och så fort jag hörde att hon var på väg, även hon skrattandes, så blev det en kakafoni utan dess like. Maken, barnen, svärmor... alla skrattade. Det var helt hysteriskt. Och nu var det mig de hade roligt åt.

Så när vi åkte hem idag så tackade jag för maten, och svärmor tackade för underhållningen.