Jag minns hur det var när jag var i 13-17 årsåldern.
25-åringar ansågs gamla.
30-åringar hade gjort sitt på nattklubbarna och skulle hålla sig hemma.
40-åringar fyllde ingen annan funktion än att laga mat till barnen.
50-åringar skulle snart dö.
60-åringar och äldre, fanns de över huvud taget? I så fall som kollin på långvården.
Det är inte annorlunda nu.
Eller som lillan sa när hon såg min tandställning.
"Mamma, jag hittade dina löständer!"
Ont, det gör ont...
.
16 januari 2007
På ålderns höst.
Upplagd av Jessica kl. 09:44
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 har en åsikt:
Man kan ju inte sticka under stolen med att man börjar bli lite orolig för dig, med tanke på att du dessutom börjat brodera. Men jag kan trösta dig med att flera som jag känner säger att livet börjar efter 40. Jag kan ju ge dig en läges rapport om ungefär ett år.
Ha det gott! K.L
Den ser jag fram emot! Lägesrapporten alltså. ;)
Måste erkänna att jag känner viss panik inför födelsedagen i vår. Då är jag inte längre i 35-årsåldern, för 38 är ju närmare 40-årsåldern... ;)
Hoppas du får din nya dator snart. Börjar sakna dig här... Kram!
Skicka en kommentar